NYA METODER

Även om nya behandlingsmetoder, medicintekniska produkter och medikamenter ständigt dyker upp inom tandvården är det fortfarande endast ett fåtal som har den vetenskapliga förankring som behövs för att garantera patienten hög säkerhet och god förutsägbarhet om resultatet. Inom tandlossningsområdet är det fortfarande noggrann mekanisk rengöring av rotytor från tandsten och plaque kombinerat med kirurgisk friläggning och avlägsnande av inflammerat tandkött som gäller. Enstaka medikamenter såsom antibiotikageléer och Emdogain, ett benvävnadsstimulerande preparat, som kan ge en positiv stödeffekt vid utvalda tänder. Det är dock inga mirakelmedel utan får användas med stor urskiljning.

Laser är ett hjälpmedel som allt oftare lanseras för flera olika användningsområden inom tandvården. Huruvida lasern i sig ger en bättre utläkning tex då det används för rengöring av tandkötts fickor saknar ännu tillräckligt vetenskapligt underlag. Inom implantatbehandlingar är det fortfarande Brånemarksmetoden som är den längst utprovade och dokumenterade.

VEM BESTÄMMER IMPLANTATBEHANDLINGEN, TANDLÄKAREN ELLER IMPLANTATFIRMAN?

Är det verktygslådan som skall passa till patienten eller tvärtom? De senaste åren har marknaden för tandimplantat och dess kringprodukter exploderat och de flesta tandläkare vare sig de har någon formell vidareutbildning,specialisering eller ens något krav på vana att arbeta med implantatsystem överhuvudtaget erbjuder idag patienter implantatstödda bettrehabiliteringar.

Socialstyrelsen ställer inga formella krav annat än tandläkarexamen för att arbeta med implantat och försäkringskassan avskaffade för flera år sedan kravet

på att de kirurgiska ingreppen utfördes av formella specialister för att lämna tandvårdsersättning.

Idag finns en mängd implantatföretag på marknaden som inte längre bara säljer endast implantat utan har numera inriktat sig på att sälja färdiga mekaniska helhetslösningar sk ”protokoll” till patienterna. Tandimplantatsbehandlingar har blivit corporate business och bestäms idag alltmer av affärsmän och ingenjörer på implantatföretagen.

Dessa kan dock inte vända sig direkt till patienten eftersom en tandläkare fortfarande har behandlingsansvaret för vad som görs i patientens mun utan man vill  istället knyta tandläkare till sig  att  jobba med just detta företags färdiga lösningar sk protokoll.

Det finns då en uppenbar risk att man blir ”springpojke” åt dessa företags ekonomiska intressen och har svårt att bibehålla sin integritet och objektivitet gentemot yrket och patienten.

Tittar man på sprängskisserna på en implantatbro ser dom ut som sprängskisserna för en avancerad bilmotor där en uppsjö av mekaniska delar bygger upp tandbroarna. Alla dessa system innehåller dock, för att dom skall glida lätt på plats, begränsningar i hur implantaten kan placeras i käkbenet.

 I sin modifierade form innebär det idag att självgängande implantat (fixturer) med oregelbunden yta placeras i förborrade säten i benet, täcks med slemhinna och lämnas att läka i minst 8 veckor. Därefter kan de nya kronorna och broarna framställas. Metoder där implantaten och broarna/kronorna placeras på en timme samma dag är ännu ny och saknar den konventionella metodens långa uppföljning varför förutsägbarheten om ett lyckat resultat blir osäkrare. Då denna metod dessutom kräver veckors förberedelse är det tveksamt om patienten i slutänden tjänar tid trots den ökade risken.

När det gäller implantatbroar används idag ofta billigare material såsom cobolt-kromlegeringar. Detta kan visserligen sänka kostnaderna för patienterna jämför med broar av titankeramik men nyligen publicerade studier visar på att cobolt-krom inte är lika vävnadsvänligt som titan.¹ 

Vi på specialistkliniken använder endast titan i våra broar vilket blir dyrare men hälsosammare för patienten.

1.” Cellular responses to cobalt-chrome and CP titanium – an in vitro comparison of frameworks for implant-retained oral protheses”. Swed Dent J 2011;35:177-186. Hjalmarsson et al.

Samtidigt är det så att alla käkar precis som patienten är unika vilket gör att implantat, förutsatt att det görs kirurgiskt korrekt och är godkänt, kan placeras på ett stort antal individuellt varierande sätt i käkbenet. Det innbär dock att spridningsvinklarna kan komma att avvika från de som implantatföretagen kräver för att resten av deras vertygslåda låda skall kunna användas (köpas).

Genom att använda väl beprövade implantatdesigner med sk extern platform och wide plattform, går det att precis som det alltid varit med konventionella tandstödda broar att utforma en individuell implantatbro utan hänsyn till lutningsvinklar hos implantatskruvarna vilket gör det möjligt för kirurgen att istället optimera placeringen och lutningen av implantaten efter patientens bästa förutsättningar och utan hänsyn till implantatföretagens ekonomiska önskemål.

På detta sätt går det enligt min långvariga erfarenhet att nästan undantagslöst placera bakåtlutande implantat, i överkäken längs mediala sinusväggen och i underkäken framför foramen mentale för att åstadkomma broar med 12 tänder (6:an hängande) utan att utsätta patienten för onödigt komplicerad kirurgi( i överkäken då sk sinuslift) eller risker( i underkäken att placera vertikal implantat ovanför mandibularkanalen). I slutänden är det alltid patienten som skall godkänna behandlingen men jag tror inte att alla patienter har tillgång till all information före en behandling utan serveras ett färdigt implantat-företagsprotokoll så som varande enda alternativet .

Det är här mycket viktigt för tandläkaren att som ansvarig för vården bibehålla sin integritet både för att skydda patienten mot särintressen hos tredje part oavsett hur välmenande och strömlinjeformat och sin egen skyldighet att vara objektiv och ge bästa möjliga information och vård.