Digital röntgen har gett tandvården många fördelar: snabb åtkomst, lägre stråldos, effektivare arkivering och möjlighet till bildförstärkning. Men i övergången från film till sensor har vi också tagit ett steg bort från den ursprungliga bildens verklighetsanknytning. Det är ett steg som förtjänar mer eftertanke än det hittills fått. En analog röntgenbild, tagen med klassisk film och silverbromidemulsion, utgör ett direkt kemiskt avtryck av strålningen som passerat genom vävnaden. Bilden är inte manipulerad eller tolkad – den är resultatet av en fysisk process. I detta ligger en särskild kvalitet: betraktaren får se ett oförvanskat dokument av verkligheten, inte en efterhandskonstruktion. Digital röntgen – oavsett om den bygger på bildplattor (PSP) eller sensorer (CMOS/CCD) – innebär att strålningen först omvandlas till digitala data som sedan återges som bild. I denna process sker sampling, interpolering, brusreducering och kontrastjustering. Resultatet blir en bild som är en teknologi